Själva tanken på att så här bryskt avsluta den här resan vi har delat med er alla känns som ett svek mot allt vi har skapat tillsammans. Så med tårar i ögonen och darrande fingrar skriver jag nu till er.
Nej! Bloggen kommer som det ser ut just nu att leva kvar som ett tyst hedrande minne åt Caroline på obestämd tid som den faktiskt ser ut idag, som faktiskt var den sanna skaparen av Alhaga homestead. Hon var trots allt dess sanna hjärta och själ.
En hyllning till en lysande stjärna
Caroline var mer än bara en partner, hon var den strålande solen som gav näring åt våra drömmar, kreativitetens källa som väckte Alhaga homestead till liv. Hennes gränslösa entusiasm och briljanta idéer var drivkraften bakom varje framgång vi firade tillsammans.
Det kommer att bli svårt att stå bakom i skuggan av en sådan fin gestalt och leva upp till samma extraordinär anda.
Så kan inte annat än att erkänna livet känns omöjligt tungt just nu, varje andetag en medveten ansträngning., höljd i den dunkla skuggan som kastas av hennes anmärkningsvärda arv. Tanken på att försöka matcha hennes passion inför självhushållning och orubbliga drivkraft känns för stunden överväldigande.
Men jag vet att det skulle vara den största otjänsten för hennes minne att låta hennes drömmar vissna.
Resa sig ur askan
Men jag vet att jag måste finna styrkan att blicka framåt, att vårda de frön av hopp som Caroline sått med sådan kärlek och omsorg. Att försöka föra vår gemensamma vision framåt kommer att bli mitt sätt att hedra hennes minne och att inte låta hennes drömmar vissna bort. Sedan känner jag även ett stort ansvar inför vår lilla gemenskap av följare som sakta men säkert växer.
Saker och ting kommer att med all sannolikhet att förändras i sinom tid, hur skulle det inte kunna göra det? Men jag lovar er detta. Alhaga homestead kommer att resa sig igen, som en Fenix som återfötts ur sorgens aska. Det må ta tid, och ber om ert fortsatta tålamod när jag navigerar i detta hav av sorg.
En glimt av hopp
Vem vet vad framtiden har att erbjuda? Kanske, som Caroline en gång viskade i ett ögonblick av sina mindre begåvade stunder att hon skulle återvända om ett år. Obelastad av tunga skulder och redo att satsa fullt ut i våra drömmar om en stuga på landet. Det må vara ett bräckligt hopp, som jag fortfarande ställer mig fundersam till i huruvida man kan gå vidare efter något sådant? Men Caroline är som sagt full av överraskningar.
Tills dess vädjar jag om er förståelse, ert fortsatta stöd och er tro på Alhaga homesteads återfödelse. Vägen framåt kommer bli lång och krokig, men med er uppmuntran kommer jag att finna styrkan att ta de första trevande stegen mot helande och förnyelse.
Tack för att du är en del av vår berättelse, även i dess mest hjärtskärande kapitel.
Med ett tungt hjärta och orubblig tacksamhet,
Fredrik.
Lägg till kommentar
Kommentarer