Har du någonsin hållit en dröm så nära ditt hjärta att verkligheten och fantasin smälter samman? Som en dimma över en stilla sjö, där minnena dansar mellan det verkliga och det inbillade. Ibland övertygar vi oss själva att det vackraste vi upplevt bara var en dröm, för att skydda våra hjärtan från sanningen. Men tänk om drömmen plötsligt visar sig vara sann? När dimman lättar och du inser att allt du trodde var en illusion faktiskt var äkta. Du vaknar till en ny dag, med tyngden av insikten på dina axlar. De murar du en gång rev ner för kärleken måste nu byggas upp igen, sten för sten, för att skydda ditt sårbara hjärta. Att börja om är som att vandra genom en trädgård av minnen. Varje steg framåt kräver att du lämnar något kärt bakom dig. Det är en dans mellan hopp och sorg, där du måste släppa taget om det förgångna för att omfamna framtiden.
I denna kärlekens labyrint sa någon till mig att allt bara var en rolig grej, en flyktig lek. Men för mig var det mer äkta än någonting. Orden "vi är en familj", "Fredrik du gör mig lycklig", "du är min själsfrände" ekade i mitt hjärta som en bitter ljuv melodi. Drömmar om ett gemensamt hem, en familj, när hon gick ner på knä och friade, löften förseglade med bläck när hon ristade mitt namn på sin hud allt detta formade en verklighet jag trodde blint på. Men verkligheten visade sig vara en skör illusion, ett komplicerat skådespel där jag ovetande spelade en roll. I denna hjärtats triangeldrama fanns det bara förlorare, och sorgen spred sig som ringar på vattnet, berörande liv bortom vår värld. Nu står jag här, omgiven av påminnelser om de stora drömmar vi så vackert delade.
Denna någon spelade vad jag förstått ett sådant djupt dubbelspel att i detta triangeldrama som jag var ovetande om ansåg sig barnets far förlora och i ett sista sms skrev att jag kan se att du funnit mannen i ditt liv och jag kan nu se att du och min dotter kommer få det bättre med Fredrik innan han tog sitt liv. Ingen anande ugglor i mossen och detta var nog det sista som fick henne att vakna upp och inse att skådespelet gått allt för långt. Bland det sista så tillbringade jag tid med dennes dotter, bror och mor där vi talade om framtidsplaner och ingen på min sida anade heller oråd. Det är nog lite därför som jag haft så svårt att släppa taget då jag träffat kvinnan i mitt liv och ingen gjorde henne lyckligare än mig som hon sa och det rörde verkligen min själ, kontrasten och uppvaknandet av att allt bara var ett skådespel var bara för svår att greppa när jag gick här bland hund leksaker, hennes dotters saker, garderoben full av hennes kläder och Sols nu vissna blommor som faktiskt fortfarande står kvar i fönstret likt ett minne av den vackra eldsjäl som hon faktiskt var.
Varje projekt på gården viskar om planer vi smidde tillsammans. Tankarna har kretsat kring vad som kunde ha varit, om ödets val och vad jag kunnat göra annorlunda. Saknaden efter Sol och att jag inte kunde närvara på hennes 13 års dag, Rufus och underbara Marley är som ett ständigt eko i mitt hjärta. En påminnelse om den värme som en gång fyllde mitt hjärta. I denna bitterljuva symfoni av minnen lär jag mig sakta att gå vidare, bärande med mig lärdomarna från en kärlek som var både verklig, overkligt smärtsam och vacker på samma gång.
Med en suck av vemod och en glimt av hopp i ögonen, låter jag fingrarna dansa över tangentbordet, försökande fånga de komplexa känslorna som virvlar inom mig. Hjärtat känns tungt, men ändå fyllt av tacksamhet för de vänner som stått vid min sida genom denna stormiga tid. Erat stöd har varit som en varm famn under kalla nätter, guidande mig framåt när mina egna steg känts osäkra. I skuggan av vår förgångna kärlek viskar röster om sanningar jag kanske inte ville höra. De talar om en mask, en clown, som kanske dolde något mörkare? Kanske var det hennes sätt att skydda sig själv, eller kanske var det hennes sanna natur som ibland sken igenom. Oavsett vilket, så lämnar det mig med en bitter eftersmak av tvivel och sorg som om något inom mig för alltid kommer att vara trasigt.
Den ene av mina vänner sa som vän ville jag inte säga något då ni verkade så otroligt tajta och lyckliga tillsammans. Den andre vännen bekräftade vad den andre hade sagt när hon sa att jag har aldrig träffat henne, och du är inte heller guds bästa barn. Vi har alla olika laster som vi bär på, så är det oavsett vem vi träffar på i livet. Men med tanke på vad du sagt och med tanke på mina erfarenheter inom vården så tror jag bestämt att hon visar tydliga tecken på lättare sociopatiska drag och när hon sa till dig att allt bara var på skoj så var det nog ett av hennes mest ärliga stunder. Förstår att detta är svårt att ta till sig men du måste släppa henne för hon har som sagt talets gåva som slagit rot i dig så djupt Fredrik.
Jag minns än de löftet jag gav, inspirerat av filmen the notebook som rörde våra hjärtan. Ett löfte om evig kärlek och ständig påminnelse. då hon såg den utbrast hon Fredrik lova mig att aldrig ge upp om oss och att ständigt påminna mig om vår kärlek när mitt minne förirrar sig i glömska att alltid finnas där. Men nu frågar jag mig själv, hur länge kan man hålla fast vid en dröm som kanske aldrig var mer än just en skojig grej?
Kärleken vi delade känns nu som ett vackert men bräckligt luftslott, byggt på en grund av illusioner. Trots smärtan vänder jag blicken mot horisonten, där 2025 väntar med nya möjligheter. Blogginlägg som länge legat gömda ska äntligen få se dagens ljus. Det är en utmaning att axla allt på egen hand, men jag känner en växande styrka inom mig. Kameran lockar, redo att fånga nya äventyr och tankar. Minnena av henne som en gång var det pulserande hjärtat i Alhaga bleknar sakta. Våra meningsskiljaktigheter om vad som borde delas med världen känns nu avlägsna. Hennes röst som en gång kritiserade och begränsade, allt som oftast då hon sa men Fredrik detta är ju SKIT rent ut sagt. Vad ska vi göra med detta? Allt detta tystnar nu i bakgrunden av mitt eget mod att dela med mig av mina tankar och drömmar om morgondagen.
Med en blandning av vemod och förväntan ser jag fram emot att dela de sista, aldrig tidigare godkända blogginläggen med dig. För nu kära läsare är det min röst som ska höras, inspirerad och uppmuntrad av dig min trogna följare. Tillsammans vänder vi blad och skriver ett nytt kapitel, fyllt av ärlighet, sårbarhet och hopp om en ljusare framtid 2025.
Med hjärtat fyllt av hopp och en gnutta vemod, lovar jag att föra Alhaga homestead till nya, oväntade höjder under det kommande året 2025. Likt en trädgårds entiuast som vårdar sina älskade plantor, ska jag ömt vårda denna plats vi tillsammans skapat. Dock kan jag inte undgå att känna en viss sorg över den plattform som hittills burit våra drömmar. Likt en sliten bok vars sidor inte längre förmår fånga ordets magi, har den tappat sin glans, särskilt i den mobila versionen som i dagens digitala tid borde vara more up to date.
I mitt sökande efter en värdig ersättare har jag funnit en ny väg, men den är kantad av utmaningar. Att lära sig ett nytt språk av koder och funktioner är som att lära sig kärlekens konst på nytt, tidskrävande men potentiellt berikande. Förändringens vindar blåser över vårt digitala hem. Den välbekanta fliken "En smakrik resa" kommer även att ge vika för "Arkiv", likt höstlöv som faller för att ge plats åt nya knoppar.
Jag välkomnar dina tankar, både ris som ros, för att tillsammans skapa något ännu bättre. Berätta gärna för mig om ditt 2024, kära läsare. Vilka drömmar bär du på inför 2025? Låt oss dela våra berättelser och visioner, för i delandet finns gemenskap och styrka.
Avslutningsvis vill jag sträcka ut en hand till dig. Om du har frågor, funderingar eller bara vill dela en tanke, tveka inte att höra av dig. Tillsammans kan vi göra denna resa genom förändring till något minnesvärt och meningsfullt. Min sista önskan är att ditt 2025 ska bli fyllt av nya spännande odlingsmöjligheter i ditt självhushåll kantrat av god hälsa och lycka.
Lägg till kommentar
Kommentarer