Tyngden av Carolines begäran hängde tungt i luften när jag motvilligt tog farväl av den skånska värmen den söndagen. Mitt hjärta värkte för varje steg som tog mig längre bort från de människor som blivit mig så kära.
Dagen hade varit en gobeläng av ömma stunder, vävda med de gyllene trådarna av Carolines mammas vänlighet. Hennes hjärta, rent som den klaraste våren, hade omslutit oss i en kokong av kärlek när vi under dagen tillsammans med Sol delade en enkel måltid på Ikea. Den välbekanta doften av svenska köttbullar blandas med den bittersöta doften av förestående och sorg.
Tyst förståelse
Vi tog även tillfället i akt att strosa runt i stan där Carolines mamma visade sina barndoms kvarter som viskade hemligheter från svunna år och förenade oss med ett förflutet som kändes både avlägset och intimt nära. Och för att muntra upp Sol så blev det även lite glass. Glassen vi delade var mer än bara en njutning, det var ett tappert försök i att söta sorgens bittra piller.
Sol, kära söta Sol, var mestadels tyst hela dagen. Hennes tystnad talade ett språk av outtalad förståelse som överbryggade klyftan mellan oss. I hennes ögon såg jag en reflektion av mina egna känslor, en blandning av sorg, acceptans och en strimma av hopp. Men jag kände ändå att hon tydde sig till mig och vi möttes på ett plan där inga ord behövdes sägas.
Vår anslutning överskred behovet av tal, existerande i en värld där hjärtan kommunicerar direkt. I det heliga utrymmet delade vi våra rädslor, våra förhoppningar i att allt skulle bli till det bättre och våra tysta löften att minnas och vårda dessa ögonblick.
Ett hjärtskärande möte
Väl framme vid sjukhusets parkeringsplats hade vi köpt med en stor påse med godis och tröstmat noggrant utvalda för att bringa en gnista av glädje åt min älskade hustru som jag visste att hon tyckte om. Denna enkla gest kändes dock ynkligt otillräckliga inför stormen vi stod inför men var ändå en tanke av kärlek och omtanke.
När Caroline dök upp slog åsynen av henne mig som ett fysiskt slag. Hennes vanliga lugn hade fallit sönder och lämnat efter sig en rå, sårbar version av kvinnan jag trodde att jag kände. Hennes ögon, vanligtvis ljusa av liv, kämpade nu för att möta mina, som om tyngden av hennes känslor var för tung att bära.
Tårarna hade hade ristat glittrande stigar längs hennes kinder och jag kände ärligt talat en viss förvåning över dessa starka känslor för detta var inte den bilden som jag haft från tidigare. Mats närvaro var så stor i detta ögonblick, trots hans fysiska frånvaro. Ekot av hans tidigare grymheter ekade i mitt inre, en disharmonisk symfoni av tanklösa ord och handlingar som en gång hade fyllt mig med skam för mitt eget kön. Vist är han barnets far men hur kunde en sådan man nu vara källan till så djupa känslor?
Carolines ord föll likt hagel på en kall kind. Det är nog bäst att du åker hem Fredrik. Hennes röst var omisskännlig, men ändå färgad av en mjukhet som vittnade om hennes inre konflikt.
Jag vet inte var vi står, Fredrik, men jag behövs här och jag vet inte om jag kommer tillbaka? Varje ord var en dolk i mitt hjärta, och lämnade mig drivande i ett hav av förvirring. Jag kommer att vaka över Mats och Sol kommer att stanna hos sin mormor.
Dessa ord kändes nu som en bitter påminnelse om ouppfyllda planer och en framtid som plötsligt ställts i tvivel, men jag förstod även att hon i denna stund inte behövdes dömas utan behövde all uppmuntran för att hitta tillbaks.
En glimma av hopp i mörkret
Under den senaste veckans tystnad har min värld avstannat i ett tillstånd av orolig förväntan i Mats tillfrisknande och att saker ska finna tillbaka till vardagen. Varje ögonblick känns som en evighet, tyngden av osäkerhet tynger mitt bröst med obeveklig kraft.
I denna stora sorg och osäkerhet har jag under veckan som gått haft kontakt med Carolines mamma då Caroline inte hört av sig och jag inte velat störa.
Det ser ut som Mats gör framsteg i sitt tillfrisknande och en stor tyngd har släppt ifrån mitt bröst, vilket gjort att jag kunde andas friare för första gången på flera dagar. Har slagits med mina inre demoner i tystnad och att höra dessa ord var verkligen välkomnande.
Varje slag i mitt hjärta bär en bön, ett hopp, en önskan till alla mina kära där nere i Skåne
Världen omkring mig verkar höljd i ett ogenomträngligt mörker, en återspegling av kaoset och osäkerheten som har uppslukat oss alla. Ändå, i denna bläckiga svärta, har jag upptäckt en djup sanning. Hoppet släcks inte av mörkret, utan snarare lyser starkare mot det.
Detta hopp, skört som en ljus flamma i en storm, flimrar inom mig. Den viskar om bättre dagar som kommer, om helande och försoning. Den målar bilder av leenden som återvänder från tårfyllda ansikten, av skratt som återigen ekar genom rum som bara har känt tysta viskningar och oroliga suckar.
När jag står här, placerad mellan skuggorna av det som har varit och det osäkra ljuset av vad som kan komma, håller jag fast vid detta hopp med varje fiber i mitt väsen. För i detta hopp ligger styrkan att möta vad morgondagen än må bringa, och modet att hålla mitt hjärta öppet. Jag älskar dig Caroline och jag finns här, lovar att finnas här som jag lovat min älskade och underbara fru.
Uppdaterar er alla allteftersom.
Lägg till kommentar
Kommentarer