Lite senare ringde mobilen med en lite uppjagad och orolig röst som undrade vart jag befann mig?
Caroline, välsigne hennes arma hjärta, har aldrig varit något vidare var det gäller vägbeskrivningar och går lätt vilse. Så det bör även tilläggas att Caroline har noll koll när det kommer till lokalsinne och tappar lätt bort sig. Och mitt i allt detta skulle hon jonglera körning, mobil på headset och allt där omkring.
I bakgrunden kan höra jag ett mindre tumult och en bil som tutar, det var tydligen Caroline som i all stress missade en bil i döda vinkeln när hon svängde in för att parkera. Förlåt att jag är sen sa hon.
Men trots all tumult och att hon var lite sen kunde jag bara fokusera på hur fantastisk sagolikt vacker hon var.
Väl i bilen sa Caroline att vi kunde ta en mindre promenad och prata för att avrunda med en bit mat på Pinchos.
Allt var helt sagolikt, solen sken och maten var så utsökt att det fick våra smaklökar bokstavligen att dansa rumba i magen av lycka. Efter vår måltid bestämde vi oss för att fortsätta vår promenad längs med gatorna, vi gick tätt och jag tog hennes hand i min. Hon ryckte hastigt åt sig handen och bad sorgset om ursäkt.
"Det är något du borde veta, Fredrik, sa hon".
Jag är inte van vid att någon rör mig, visar omtanke eller ens visar kärleksfulla gester.
Min tidigare rörde aldrig mig eller tog i mig, så att hålla handen känns främmande och svårt för mig. Jag är helt enkelt inte van vid sådant Fredrik.
Vi såg varann djupt i ögonen medans solen sakta började gå ner och vi stod där vid brons början som skulle ta oss över vägen. Jag nickade till Caroline och sa: "Jag förstår. Vi tar det i din takt, små steg." När vi gick halvvägs över bron gled hon sakta in sin hand i min och viskade: "Men jag vill ju. Jag gillar dig verkligen Fredrik, men bara lite. Du kan släppa taget när jag ber dig, okej."
Det var ett vackert ögonblick, och jag kände mig så tacksam över att få dela det med henne.
Vi fortsatte vår promenad, hand i hand, och njöt av landskapet och varandras sällskap. Det var ett litet steg, men det betydde världen för oss båda. Vem visste att en enkel gest som att hålla hand kunde vara så kraftfull? Det visar bara att ibland kan de minsta sakerna ha den största inverkan.
Lägg till kommentar
Kommentarer