Vi träffades via en enkel kontaktsida, och trots det stora avståndet som skilde oss åt fanns det en obestridlig dragning som vi inte kunde motstå. Det var som om en liten inre röst inom oss uppmanade oss att ta tillfället i akt och övertygade oss om att ödet hade fört oss samman. Intensiteten i känslan var obeskrivlig, till skillnad från allt vi någonsin upplevt tidigare.
Caroline som är den mer spontana och drivande kraften av oss, insisterade på att vi var tvungna att träffas så fort som möjligt. "Är det okej om jag tar med min dotter frågade hon lite försynt". "Det låter jätte trevligt svarade jag.
När vi äntligen träffades omfamnade jag Caroline varmt och kramen som jag fick tillbaks minnes jag än idag, hennes dotter fick en liten present i form av en parfym. Men ack så nära det var att vi aldrig mer skulle ses då hon hade missat mitt intresse, när en smärtsam öronvärk orsakad av en envis vaxpropp, distraherade mig.
Jag fruktade att jag hade tappat hennes intresse. Jag gjorde mitt bästa för att be om ursäkt och i ett sista tappert försök skickade jag henne en bukett blommor som ett tecken på min kärlek.
Hennes svar överraskade mig lite då hon frågade. "Tror du på ödet, Fredrik?"
Jag tror verkligen att vi är menade för varandra, och jag önskar inget hellre än att få träffa dig igen. Budskapet var tydligt, vår koppling var något speciellt, något utanför vår kontroll.
Det var ett ögonblick som gjorde att jag ivrigt väntade på vårt nästa möte, övertygad om att kanske, kanske, ödet verkligen hade fört oss samman.
Här är några rader från hur vi två fann varandra.
Lägg till kommentar
Kommentarer