Har du någonsin känt att du redan kände en någon i ditt liv, även om ni bara nyligen träffats?
Vårt förhållande var som en raket farkost som sprängde in i stratosfären, driven av Carolines tre vägledande principer:
Att sätta sin dotter först, alltid berätta sanningen och vårda till och med de minsta stunder som kan verka obetydliga mot andra.
Caroline är en nyfiken rackare, som alltid sökte sanningen och aldrig nöjde sig med något mindre. Saker som jag Fredrik ibland kan tycka var små saker är otroligt viktiga för Caroline. Hon ville veta allt.
Och det sista var familj, tja, hon ser oss som vår egen lilla klan, separat från resten av världen, och hon ville binda oss på det vackraste sättet. Inte mig emot då jag inte direkt har någon stor familj och det lilla som jag hunnit träffa hennes dotter så verkade hon helt fantastisk. Trots att hon hade svårt med att mamma hade träffat någon ny. Hennes dröm som en liten flicka var att mamma och pappa skulle bli tillsammans igen. Men efter fyra år isär så fanns det ju inget mer att bygga på.
Från ett utomstående perspektiv kanske detta kan vara svårt att förstå, men Caroline och jag är som två ärtor i en skida. Så synkroniserad att vi kan avsluta varandras meningar och läsa varandras sinnen. Vi är som ett par kärleks slagna tonåringar, i extas av euforisk spänning och glädje. Men det finns ju även mycket allvar bakom, vi är ju trots allt vuxna nu och gått igenom en hel del i livet och vet vad vi ville ha.
En dag, när vi låg där och chillade på soffan, då jag tidigare talat om bin så frågade hon spontant hur långt är det till Borås?
När jag sa till henne att det bara var ungefär en timme bort, fick hon en busig glimt i ögat. Hmm… Inget svar från Caroline som satt med sin mobil
"Låt oss se på några bin utbrast hon plötsligt!" Hennes underbara leende fullkomligt lyste upp rummet.
Nu, nu med en gång utbrast jag Fredrik!
Ja, ta på dig så åker vi, fnittrade Caroline.
Väl på plats så möttes vi av en man med sin dotter som tog oss på en rundtur i ett virrvarr av snidade trä kupor som han snickrat ihop själv.
Han berättade om sina bin medans vi fick titta ner i kuporna och trots att vi bokstavligt talat var som i en svärm med bin var de så upptagna med sitt och att samla honung att de knappt märkte oss, det kändes helt magiskt för att kunna uttrycka det i ord!
När vi åkte därifrån så hade vi beställt vår första trä kupa och fått tillökning i vår lilla familj.
Men då Caroline skulle ner till sig nere i Skåne och inte kunde komma nästa helg då vi var tvungna att tänka lite på vår ekonomi. Det är dyrt att åka mellan Helsingborg och Kungälv. Så fall den lotten på mig.
Inte kort därefter var det min tur att vara lite spontan och överraska Caroline med iden att köpa fler kupor. Men väl i bilen insåg jag snabbt att jag hade gjort ett misstag, meningen var att vi planerat att hämta dem i Jönköping.
Dom var mycket längre bort en så.
Jag blev besviken och ville först inte åka. Men Caroline, som den fantastiska kvinnan hon är, gav mig ett välbehövligt litet pepp talk och muntrade upp mig.
Väl på plats så mötte vi någon skojare som tydligen inte hade haft tiden att stänga in bina på kvällen så det var hälften av bin inne såväl som utanför.
På resan hem satt vi med rutorna nervevade utan någon bi dräkt omgivna av bin som surrade förbi. För att göra saker mer intressanta hade vi vår äventyrliga lilla terrier med oss, som, omedvetet inte hade någon erfarenhet av begreppet bin. Det var ett roligt och skådespel i början tills han insåg att bin kan faktisk också bita tillbaka!
Lite räd och förvirrad försökte han söka tröst i min famn men då jag körde så fick Caroline navigera i situationen och trösta om honom så gott det gick.
Trots att vi åkte på morgonen så hade det börjat skymma när vi kom hem, så när vi öppnade dörrarna bak och såg alla bina så insåg vi snabbt att det skulle vara ett riskabelt drag att flytta dem i mörkret, så vi fattade det kloka beslutet att bina kunde få lugna ner sig och vi behövde som sagt få lite vila och sömn.
Vi stängde dörrarna för att ta itu med detta problem inför morgondagen.
Om Carolines första möte med bin var som i en saga så var detta en mardröm för oss båda. Följande dag, beväpnad med beslutsamhet så var det varmt, men vi klädde på oss ordentligt för att inte bli stuckna. Det var bin överallt och vi lyfte försiktigt ut dem en och en. En kupa blev snabbt till fyra nya och nu hade vi totalt fem bi kupor.
När jag lyfte ut den sista kupan så kunde vi se att det runnit ut väldigt mycket honung och när jag lyfte upp den så luktade den konstigt. Dessutom var denna den lättaste att transportera då det inte var lika många bin surrande runtomkring mig.
Detta var också den första kupa som vi valde att öppna, synen som vi mötte var något av det värsta som vi sätt i vårt liv!
Synen av döende bin som låg och kämpade i sin honung medans sakta livet tynade bort för dem lämnade oss mållösa och hela samhället hade gått under. Det var en utmanande situation, vi bara satt där och tittade på varandra i vad som kändes som en evighet. Jag vände mig till Caroline och erkände vemodigt, "Jag vet inte hur jag fixar detta; jag vill bara gå in."
Caroline tog då mig i handen och sa du måste titta till dom andra bina också. Hon omfamnade mig så varmt att klumpen i magen och sorgen i hjärtat lättade lite.
Trots det första bakslaget var vi lättade över att upptäcka att de andra bikuporna var i gott skick och att bina mådde bra, om än lite defensiva. Det gick dock snabbt upp för oss att så argsinta bin som det var i dom kuporna har jag aldrig upplevt tidigare och inte några som någon vågade gå i närheten av. Dom blev mina att sköta om.
Lägg till kommentar
Kommentarer