OSÄKERHET OCH FÖRVÄNTAN

Lördagen den 17 september var en dag fylld av osäkerhet och förväntan. Denna dagen befann jag Fredrik mig framför min älskade Caroline, väl medveten om riskerna som skymtade över oss. Vi visste att om något gick snett så skulle denna omhuldade familjeutflykt bli ett bitterljuvt sista fint minne.

För Carolines dotter var detta helt enkelt en trevlig familjeutflykt på Söderåsen, ovetande om tyngden av de stundande händelserna.

Den kommande veckan som stundade hade jag Fredrik tagit ledigt från arbetet för att finnas och stötta Caroline inför hennes operation, att stå vid hennes sida med vetskapen om att hennes beslut att genomgå några smärre skönhets justeringar efter hennes viktnedgång. Något som vi var väl medvetna om att det inte var helt riskfritt. "Om något händer mig så är det ödet", sa Caroline till mig med vemod i blicken och en kram som sa mer än tusen ord.

Måndagen den 19 september åkte vi ner till Malmö där Caroline skrevs in och tog ett sista farväl och kramade om mig med orden allt kommer att gå bra Fredrik.

Carolines välbefinnande betyder allt för mig och tanken på att förlora henne efter att våra själar äntligen funnit varandra var en outhärdlig tanke som jag inte kunde släppa, och skulle krossa mitt hjärta och min själ skulle för evigt vandra i ett mörker tills vi åter sågs på andra sidan. Caroline har många gånger sagt att vad som sker gör så av en anledning men jag kommer aldrig att lämna dig Fredrik, vi är menade för varandra så oroa dig inte.

Eftersom att vi är där vi är i dag så gick ju allt fint och vi mår alla bra.

Men den lättnad och glädje vi kände när allt var över och operationen gått utan komplikationer var obeskrivlig.

Det fungerade som en gripande påminnelse om att varje dag är en värdefull gåva, och att möta framtiden tillsammans är den största välsignelse vi kan begära.